Onsdag och en dag kvar av sjukskrivningen. En dag kvar innan man ska stå till arbetsmarknadens förfogande och en dag tills man måste vara "hel" i kroppen igen och kunna ta arbete.
Träffat arbetsförmedlingen med min "försäkringskvinna" från försäkringskassan då och fått lite information om att ställa sig som arbetssökande. SÅ mitt hopp står till att dom sätter en diagnos på mig så jag får arbetsträna. Helt sjukt. DET var ju min tanke att hinna göra på mitt "vanliga" jobb, men den sista är det slut med det och jag har inte hunnit känna efter hur kroppen mår.
Alltså ska jag vara helt ärlig, så just i detta nu känns kroppen som om det här är något jag kommer att få ha alltid. Senaste veckan och eg de två senaste veckorna, sedan jag börjat träna igen hos sjukgymnasten, har varit otroligt jobbiga. Den senaste veckan har varit hemsk. Mycket värk och sover som en kossa. Nu sover dom kanske bra, men det har inte jag gjort. Vaknat i omgångar av värken.
Sen har jag blivit så depp av hela den här skiten. Den senaste veckan (sedan i fredags) har varit ett rent mörker. Är så fruktansvärt rädd att jag ska behöva medicineras igen och vara tillbaka i den där cirkeln igen. Men helt allvarligt så kan man inte leva på det här viset. Den enda bra tiden på en dag är morgonen innan jag lämnat barnen. Sen bär det av nedåt i hålet. Kan komma på mig själv att sitta och må dåligt över det ena och det andra. Humöret är åt helvete och min stackars familj får utstå mycket. Det ska dom inte behöva. Men att bli så off som jag blev sist jag började med tabletterna är jobbigt. Kan ju bli en utväg om jag fortsätter så här. Men har ingen lust. Det tar tid att komma in i det hela och sen då man vill prova trappa ner, så kan det ta månader innan vissa symptom försvinner. Jobbiga sådana. EN del så jobbiga så man överväger att låta bli att sluta ta tabletterna.
Nä, det gnager i maggropen helt klart.
Den här bloggen som en gång i tiden var tänkt till något helt annat, har blivit den ventilation av skiten i mitt liv, som jag behöver. Beklagar att du sitter och läser det här bedrövliga dravlet av självömkan som jag spyr ut över sidorna.
Nä nu ska jag vänta på samtal från vc och sen ska jag plågas hos sjukgymnasten.
V
