Jag behöver ett par sommarskor!! Fatta alltså, jag har två par fula foppa som jag går i och annars ett par gympa skor. Om man ska ut å äta, ja då får jag slänga på mig mina högklackade jävla fotdödare. Inga andra alternativ. Jo två par typ converse skor.....basket kängor kallades dom när en annan var ung. Av dessa två så har dottern nött sönder ett par och ja, det var då för väl att hon fick sig ett par skor då (!) och det andra paret som är blommiga (älskar väl inte direkt blommigt men dom var ju billiga.....), dom har hund fan pissat på. Japp, så inga skor.
Var in på en butik och testade väll på ett ungefär alla skor dom hade förutom pumsen och tofflorna. Resultatet blev.....inga skor, eftersom mina fötter hatade alla. Så bra då. Näää. Har alltså en fot som är lite halv galen om man ser till hur skorna är uppbyggda idag. Arbetar kängor funkar utmärkt, men hur fan ser det ut? Min fot är bred och behöver stöd. Men en fin sko är ofta smal och mjuk. Mjuk kan jag ta för en dag/kväll, men då foten inte ens går ner i skon! Vissa skor var 38 åt pipan för stor, men 37:an knövlade ihop tårna. Hur går det ihop som? Ja ja....vet inte hur man ska hitta sig en fungerande sko. Ecco? Nä kostar ju fan skjortan.
Jag är en funderare och således en ältare av rang. Vissa saker som jag kanske till ex stör mig på, kan jag fundera hur länge som helst över. Ja å det blir väll att älta i sin tur? Antar det hur som helst Jag har lite svårt att bara släppa saker och låta dom bero. Vissa saker här i livets snåriga väg har påverkat mitt liv både negativt och positivt. Jag har svårt att lita på folk i dags läget och tror ju nu mera det värsta om folk tills dom bevisar motsatsen. Förut var jag precis tvärt om. Och dessutom försöker jag se alla tänkbara sidor av alla anledningar till varför saker och ting blir som det blir. Men det är ju inte de saker som rör mig utan det som rör andra. Om tex dottern berättar ilsket en sak som någon sagt eller gjort, ja då försöker jag berätta andra versioner till varför det kan tänkas vara så. Vilket dottern tycker är skit jobbigt, då hon ibland tycker att jag försvarar de hon är arg på. Det gör jag ju så klart inte. Jag försöker bara få henne att se händelsen från andra vinklar. Men när det gäller saker som rör mig är jag ganska enkelriktad.
När det gäller mig själv så tycker jag inte att jag är en svår människa att vara med. Har aldrig haft problem med nya människor jag mött, förutom kanske att jag är lite blyg och kan bli fåordig. Men att det ska bli jobbigt på något vis har nog aldrig hänt faktiskt. Nu pratar jag om mig själv som om jag är bäst på denna jord, men det är inte så jag menar, utan att jag har verkligen inga problem att vara med människor. Det som kan vara problem är väll den här telefonkontakten som jag inte gillar. Tycker inte om telefoner alls och har vissa problem med detta faktum att ringa och höra av mig. De som är mina vänner vet detta faktum och brukar ringa mig i stället och att surra är ju inte problemet.
Men nu har jag börjat älta en händelse som skedde för inte allt för länge sedan, då vi var bortbjudna och hur jag än försökte att konversera med folk, så blev jag själv. När jag kom in i ett rum och började konversera så plötsligt så försvann ett par hit och andra droppade av å så var det plötsligt jag ensam kvar med några barn. Kändes mycket märkligt. Så efter ett par försök så gav jag helt enkelt upp, då det inte kändes som om jag eg var välkommen. Jag ställde mig på ett ställe och drack mina öl i ensamhet. Men inte ens ölen kunde få mig att strunta i det hela. Jag blev mycket känslosam över detta och var vid ett par tillfällen tvungen att gå på toa för att inte visa alla hur det stog till. Min dotter såg hur det var och skickade sms till mig. (lilla hjärtat), men klart jag blånekade till hur det stog till. Men hon gick och pratade med pappsen och på ett kick så tyckte han att vi skulle gå hem, eftersom vi skulle upp så tidigt morgonen efter. Väl hemma så undrade dottern om jag skulle göra likadant om vi bjöd. Att strunta i en person. Hon undrade också hur jag kände då jag var utfrusen, om jag var ledsen. För hon tyckte att jag hade varit utfrusen.
Alltså att bli behandlad så som jag blev var tråkigt för min del, men då mina barn ser vad som händer är ju skit ledsamt. Fy alltså! Nä så detta kommer ALDRIG mer att hända. Det var sista gången som vi umgicks med dom så.
Känns faktiskt skönt att skriva om det hela så här. Kanske man kan släppa det hela och sluta älta varför dom gjorde så mot mig. Jag förstår helt enkelt inte vad det var för fel som gjorde att det blev så. Men som sagt så skiter vi i detta nu å lägger det på hyllan. Men värst är väll att det hela tydligen har påverkat hur jag känner när jag träffar dessa människor. EN specifik person fick jag till och med ont i magen av att träffa. Märkligt!
Nä nu ska jag åka in till stora staden med dottern och byta ett par byxor.
Tjo hopp
